Nu tänker jag säga det man inte får säga. Det rör mig inte i ryggen att Ebba Bush kramar sina vänner. Omdömeslöst säger många, överlevnad säger jag. För om vi ska vara ärliga handlar den där ”omdömeslösheten” i debatten just nu mer om huruvida det ska synas på sociala medier eller inte.
Ja, det är helt rätt att vi ska hålla avstånd för att bromsa smittspridningen. Inte tränga oss på folk i affären, tvätta händerna
grundligt och låta bli att gå ut om vi har förkylningssymptom. Regler som ärligt talat borde vara självklara oavsett om det är den vanliga säsongsinfluensan eller Covid-19 som härjar. Det finns ingen
som helst anledning att kladda på en främling på stan eller trängas i kön och vi kanske ärligt talat ska börja omvärdera den där handskakningen som går i ett och i ett. Men att hålla totalt avstånd från familj och nära vänner kommer förgöra oss. Jag talar av egen erfarenhet.
Så, Corona påverkade även mig. Nej, jag blev inte inlagd på sjukhus med lungsvikt. Jag vet inte ens om jag haft viruset i min kropp men Corona lyckades bryta ner mig fullständigt ändå under våren. Virus eller ej. Jag är en social varelse. Den allra största drivkraften för mig och den största anledningen till att jag gav mig in i politiken var för att få träffa människor, utbyta idéer, bli inspirerad och diskutera. När våren kom var det som att någon tryckte på pausknappen, utan något som helst besked om hur länge den där pausknappen skulle vara nedtryckt.
Visst har det politiska arbetet fortsatt, men alla möten har skötts hemifrån via en skärm med kass uppkoppling och endast för att avhandla de allra viktigaste frågorna. Minsta lilla fråga som kunnat skapa debatt har blivit nedstoppad långt ner i en byrålåda och framskjuten på obestämd tid. Inga manifestationer, inga konserter, restaurangbesök, inget socialt liv överhuvudtaget. I-landsproblem kanske men det gjorde mer skada än jag någonsin kunnat föreställa mig.
Jag försökte hålla humöret uppe framför datorn under dagen för att fullkomligt bryta ihop av frustration på kvällen. Det är den bistra nakna sanningen. För det var inte bara politiken som stod still för min del. Jag är även egenföretagare i en totalt icke-Corona-vänlig bransch. En bransch som fortfarande idag, 9 månader senare, i stort sett står helt still utan så mycket som en rimlig gissning på när allt blir normalt igen. När kan jag gå till jobbet igen? Kan jag ens jobba med detta i framtiden eller borde fundera på annat. En konstant tom ovisshet och en omöjlighet att planera för framtiden. Där man i princip bara kan sitta hemma framför sin dator och titta på när allt kollapsar. Sommaren blev min räddning med förmånen att få komma ut i Skärgården. Kunna träffa folk igen på båtvänligt avstånd och successivt börja hänga med de närmsta vännerna, trots att man kanske fortfarande inte borde.
Så vem är då jag att döma Ebba Bush för en utekväll på stan? Kanske hon liksom jag bara behövde en kram. Kanske var det hennes överlevnadsstrategi i denna pandemin att för en kväll få vara nära sina vänner, för att sen återgå till social distansering. Ingen är fläckfri, vi är alla människor. Det är lätt att glömma bort det ibland i vår iver att peka finger åt varandra.
För att komma till webbtidningsversionen tryck här.