Den stora flaggdebatten fortsätter. Att det kallas för flaggdebatt gör Louise Erixon lättad, då kan hon enkelt avfärda den. Det är bara en simpel flaggpolicy, fake
news, inget att bry sig om, vi har inget emot regnbågsflaggan så länge den hänger någon annanstans. Att kritiken egentligen handlar om hur företrädare i Sölvesborg argumenterat för policyn och symboliken med att ta ner flaggan försvinner därmed i debatten.
I Expressen svarar Louise enkelt på kritiken och kopplar regnbågsflaggan till en exkluderande Priderörelse. ”Vi
välkomnar vad Pride egentligen borde stå för och handla om. Tyvärr har olika arrangörer valt att politisera verksamheten genom att mobba människor enbart på grund av deras politiska hemvist”. Återigen målar Sverigedemokraterna (SD) ut sig som offer i
ett ”vi- och dem-samhälle”.
Louise refererar till en enskild händelse. En händelse som naturligtvis gynnade SD då de fick vatten på sin kvarn. Titta vad dumma de är, vi får inte vara med. Men vill SD verkligen vara med och visa sitt stöd för HBTQ-personers rättigheter? Knappast. Men att erkänna det skulle vara politiskt självmord, därför försöker man istället sprida nidbilder av Pride för att ha något att skylla på. ”Vi välkomnar Pride som företeelse, MEN man har ju sett en del avarter. Vi välkomnar Pride som företeelse, MEN vi gillar inte när de har sex på gatorna. Vi välkomnar Pride som företeelse, MEN de mobbar och kränker.” Det är en medveten bild som sprids för att lura folk att tro att det är Pride som är hotet, när det i själva verket är det inskränkta hatet mot HBTQ-personer som är ett hot mot vårt öppna samhälle.
När RFSL valde att utesluta Jimmy Åkesson i en partiledardebatt och istället ställa ut en elefant på scen spelade man SD rakt i händerna. Där och då befäste RFSL bilden som SD vill måla upp och hatet mot Pride blev ännu större. Trots att över 80 organisationer, bara i Sverige, jobbar under begreppet ”Pride”. Pride är en rörelse, inte en enskild organisation. Jag hade aldrig tagit ett sådant beslut. Hade jag arrangerat en debatt om HBTQ-personers rättigheter hade SD varit först på min inbjudningslista, av två enkla anledningar:
1. Syna deras politik.
2. Påverka dem att tänka om.
Det är det politik handlar om. Moderaterna, som jag själv tillhör, har inte alltid varit helt öppna i alla HBTQ-frågor om man ser tillbaka i tiden. Det är tack vara intern opinionsbildning från mina företrädare som partiet tagit stora steg framåt, eftersom HBTQ-personers rättigheter i sig handlar om människors frihet att välja och vara. En självklarhet för en moderat.
Jag tror inte alls att majoriteten SD-väljare går runt och hatar andra människor. De saknar kunskap om det som är främmande, okunskap föder rädsla, rädsla föder hat. Det behöver man inte vara hjärnforskare för att förstå. Att då bemöta hat med ännu mer hat har knappast visat sig vara framgångsrikt.
Priderörelsens syfte är att inkludera, inte exkludera. Därför är alla välkomna som enskilda deltagare. Men när det
gäller politiska partier som vill synas under parollen ställs det högre krav. Det krävs att man ställer upp på de grundläggande mänskliga rättigheterna, att man aldrig i något avseende med sin politik diskriminerar HBTQ-personer, varken i vardagen eller i exempelvis adoptionsfrågor. Har SD visat att de ställer upp på detta? Inte ännu, men det är heller aldrig för sent att ändra sig. Ett partipolitiskt program är inte statiskt och den dagen SD på allvar visar att man står upp för HBTQ-personers rättigheter kommer också SD vara en självklar del av Pride.
För att komma till webbtidningsversionen tryck här.