För drygt en månad sen presenterade Socialstyrelsen nya blodgivningsregler. En fråga som varit en het debatt för framförallt hbtq-rörelsen. Förslaget var, innan det gick ut på remiss, att karenstider för män som har sex med män och ”andra riskgrupper” skulle sänkas från 12 till 4 månader. Efter kritik från flera regioner backar man nu och fastställer karenstiden till 6 månader. Men är det verkligen det vi ska fokusera på?
Debatten dog ganska snabbt. Trots att det nya förslaget innebär ett slag i ansiktet mot homosexuella män. Ingen vågar väga in den verkliga diskrimineringen i reglerna eftersom det ”bara” handlar om homosexuellas rättigheter att likställas med övriga. För om vi ska vara ärliga, det här handlar inte om risken för överföring av sjukdomar längre. Det handlar om strukturell diskriminering av en grupp människor.
Intresset för att bli blodgivare har ökat. Trots det är det för få människor som donerar blod. Endast 3% av Blekinges befolkning donerar blod. Är det då lämpligt att en grupp på lösa grunder stängs ute? Socialstyrelsen är egentligen ganska otydlig vad gäller ”riskbeteende”. Man definierar egentligen inte var själva risken finns förutom hos just en grupp: ”Män som har sex med män”. Det vill säga att oavsett hur den sexuella aktiviteten går till eller hur länge det homosexuella paret levt i ett monogamt förhållande så är det fortfarande att förknippa som en risk att vara just homosexuell. Kort och gott, en man som levt med samma man i 6 månader ska fortfarande ses som en risk i samhället. Man tittar alltså överhuvudtaget inte på det egna beteendet hos varje individ utan fortsätter peka ut en hel grupp som riskgrupp. Det är själva definitionen av diskriminering och kan knappast leva upp till den diskrimineringslagstiftning som vi har idag.
Jag såg en TV-serie för ett tag sen; ”It´s a Sin”. En fruktansvärd ögonöppnare som skildrar stigmatiseringen på 80-talet när hiv kom till London. Alla borde se den och de som hade möjlighet att påverka på den tiden borde se sig själva i spegeln och fundera på hur man själv bidragit till smittspridningen. Socialstyrelsen borde se den och fundera på om vi inte lärt oss något av historien. Att hävda att alla män som har sex med män är en riskgrupp och att alla som endast ägnar sig åt till exempel heterosexuellt sex skulle vara undantagna är inte bara diskriminerande utan också kontraproduktivt. Regeln om att den som vill ge blod får ge blod om personen inte haft sex med någon ny partner de senaste 3 månaderna borde vara en rimlig gräns för alla, oavsett sexualitet. Nu måste en man som haft sex med en annan man leva i celibat i 6 månader för att kunna bidra till den viktiga blodgivningen. Alternativt leva och ha sex med en kvinna under den tiden. Varför nu kvinnor skulle vara helt undantagna från risken att sprida sjukdomar. Att sänka celibattiden för homosexuella män från 12 till 6 månader är alltså bara ett spel för galleriet. Det betyder också att diskrimineringslagen egentligen inte har någon verkan.
Allt blod som doneras testas, oavsett vem som lämnat blodet. Det borde därför vara tillräckligt att bedöma riskbeteenden individuellt och sluta dra alla homosexuella män över en kam. Det är alldeles uppenbart att man från myndigheternas sida vill att frågan ska rinna ut i sanden. Man vill inte ta i frågan med tång, med risk för att trampa någon av ja- eller nejsägarna på tårna. Vi måste därför envist hålla debatten om ”regnbågsblod” igång och aldrig ge oss när det gäller att stå emot strukturell diskriminering av
homosexuella.
För att komma till webbtidningsversionen tryck här.