Det ojämställda översittarsamhället Sverige

Kommer en någonsin kunna sluta förundras över hur snedvridet samhälle vi har vad gäller kvinnor och män. Trots att vi sägs leva i ett jämställt land. Ibland undrar jag.

Uppenbarligen är det viktigare att diskutera att en avhoppad kvinnlig partiledare har samma klänning på sig i fyra timmar efter en presskonferens än att diskutera vad hon sa under presskonferensen. Än viktigare verkar det vara att diskutera vad en kvinnlig ledare
gör för fel istället för att diskutera vad hon gör rätt. Hade vi gjort samma sak med en man? Hade vi överhuvudtaget ställt lika höga krav på en man? Alla vet svaren på de frågorna men ingen erkänner. Kalla Sverige för ett jämställt land bäst ni vill men vi är långt ifrån där och jag blir mörkrädd för varje dag jag läser om dumheterna.

Kvinnor själva är nästan värst (förlåt min generalisering men utan det tappar texten sitt budskap). Kvinnor gormar ofta om jämställdhet i form av 50/50-tänket. Men kvotering löser inte några problem överhuvudtaget. För vad spelar det för roll om en kvinna blir kvoterad in till ett uppdrag om det sen ändå ställs helt andra krav på henne än hennes manliga kollegor? Det är den upplevda jämställdheten som räknas. Min egna övertygelse är för övrigt att sluta vara så fruktansvärt fokuserade på kön. Att se varandra som människor. Kön är bara en liten del av oss. Men hej, där är vi absolut inte ännu och kanske kommer vi aldrig komma dit. I första hand kanske vi kvinnor ska börja tänka på hur vi själva bidrar till att se varandra som jämlikar innan vi skyller på andra.

”Du vet väl Sophia varför kvinnor inte tar sig längre än män?”, sa en kvinna en gång som jag då såg upp till väldigt mycket på ett jobb jag hade. ”Nä”, svarade jag i väntan på att hon hade svaret. ”Jo, män håller varandra om ryggen förstår du. De hjälper varandra framåt i karriären. Men kvinnor sticker kniven i ryggen på varandra. Så länge vi gör det kommer vi aldrig komma så långt som männen”. Vilken fenomenal analys hon hade gjort. Vilken klok kvinna tänkte jag.  Men jag borde också förstått att det var en varning. Eftersom jag en tid efter själv fick den berömda kniven i ryggen av just samma kvinna. Helt plötsligt sågs jag som ett hot på arbetsplatsen istället för en kollega och då skulle jag bara bort.

Så om inte män vill att kvinnor ska lyckas och kvinnor inte vill att andra kvinnor ska lyckas, är det då rimligt
att gnälla om jämställdhet? Knappast! Sverige drivs av lika mycket fördomar som vilket annat land som helst. Empatin för våra medmänniskor ska vi inte bara tala om. Att det finns människor med känslor bakom mediedrev och uthängningar verkar folk ha väldigt svårt att förstå. Översittarsamhället har aldrig visat sitt ansikte tydligare än just nu.

Se tidningsversionen här.