#metoo – En verklighet som inte borde finnas

Då och då tjänstgör jag som borgerlig vigselförrättare. Ett förtroendeuppdrag med en ekonomisk ersättning som räcker till att köpa sig en dagens lunch om du har tur.  Man gör det alltså inte för pengarna. Det är en ära.

Denna dag börjar inte olikt någon annan. Jag är ensam i rådhuset och välkomnar in ett brudpar med gäster. Det som skiljer sig denna dag är att en utav gästerna, en man, kommer fram till mig. Han tar mig först artigt i hand men vägrar sen släppa. ”You are the most beautiful women i have seen”. Jag tackar artigt men mannen
vägrar släppa min hand. Det hårda handtaget övergår till smekningar. Jag tar ett steg tillbaka men mannen tar återigen
tag i mig. Denna gången hela armen. ”I wanna take you to my homecountry” fortsätter mannen. Jag markerar vänligt men tydligt med ett nej tack. Jag är alldeles utomordentligt lycklig med min man här i Sverige.

Vigseln startar och mannen ställer sig nära mig, tar fram sin mobil och börjar filma. Problemet är att det inte är brudparet han filmar. Det är mig han filmar, genom hela vigseln. Obekvämt tar jag mig igenom vigselakten och ler så där fånigt för att inte avslöja hur obekväm jag egentligen är. Jag ville bara att det skulle vara över. Men det slutar inte där. Efter vigseln går mannen återigen fram till mig. Denna gången håller han om hela mig och släpper inte taget utan låter sina händer famla fritt på min kropp. Han vill ha en bild på oss tillsammans. Hans kompis är snabb med att hjälpa till att ta bilden. Efter ett tag släpper han mig äntligen och går ut ur rådhuset för att gratulera brudparet. Jag låser snabbt om mig men vill helst bara åka hem så fort som möjligt. Det går inte, eftersom mannen står kvar utanför, trots att brudparet gått. Till slut ringer jag polisen.

Ja, jag anmälde händelsen, trots att jag mest skämdes. Jag skämdes när jag svarade på polisens frågor. Sa du nej? Markerade du tydligt nog? Jag funderade på om polisen på allvar menade att jag under min tjänstgöring ville att random gubbar skulle komma fram och tafsa på mig. Behöver jag ens uttrycka ett nej verbalt? Vad skulle hända om jag var stum? ”Det finns inte längre anledning att fullfölja förundersökningen. På det utredningsmaterial som nu föreligger går det inte att bevisa att den eller de som varit misstänkta gjort sig skyldiga till brott”. Så löd brevet från polisen och därmed var det avslutat.

Ska vi verkligen behöva en samtyckeslag för att skilja rätt från fel? Ska man ens behöva sluta upp under en hashtag?För att sen bemötas med spydiga kommentarer som ” Sluta se alla män som potentiella våldtäktsmän”. Japp, jag brukar skriva under på den. Men faktum kvarstår. Varför, varför, varför tillåter vi att människor (ja jag skriver människor för denna ovillkorliga rättighet ska gälla alla oavsett kön) utsättas för sexuella närmanden mot sin vilja? Hur svårt ska det vara att hålla fingrarna borta? Bespara mig kommentarer likt vad Elisabeth Höglund skriver i en debattartikel, att ”kvinnor kan faktiskt själva göra en del för att stävja problemet”. Ett exempel är enligt Elisabeth att sluta lägga upp nakenbilder på Facebook. Oh my. Får man ens lägga ut nakenbilder på facebook? Vad jag vet så är det bara män som får visa bröstvårtor på sociala medier. Kvinnor ska ju täckas.

#meetoo-kampanjen må vara en medömkande storm. Men det är dock en storm som speglar en verklighet som
faktiskt inte borde få finnas.

Se tidningsversionen här.