Det är ”den” tiden på året igen!

Få saker kan lysa upp i mörkret som Melodifestivalen. Jag må vara tjatig men visst hade det varit bra ändå om alla fick ett litet bett av Melloflugan och före evigt
vaccinerades mot hat och elände, eller åtminstone för en stund. Jag får ofta frågan vad som är så speciellt med Melodifestivalen och det är ju just det, en motkraft mot allt elände därute. Ett ljus i tunneln. Så musiken då? Ja, naturligtvis är musiken en stor del men långt ifrån avgörande. Tävlingsförfarandet (jo man kan tävla i musik),
spänningen, gemenskapen och glädjen är de avgörande faktorerna.

Pandemin ställde till det igen. SVT har, i sista stund, ställt in arenaturnén så tyvärr får vi stå ut med en utebliven publik även i år. Överfulla köpcentrum har vi tydligen inga problem med men att låta folk sitta och kolla på musik eller gå på teater är enligt regeringen rena livsfaran. Kulturfientligheten under denna pandemin är
väldigt talande och det är uteslutet den bransch som fått ta den största smällen. Hur svårt ska det vara att få fram vaccinpass så att kulturen kan överleva? Jonas Gardell
skrev en väldigt talande text om regeringens senaste övertramp mot en vaccinerad befolkning. ”De senaste årens restriktioner har varit en otäck övning i att leva under auktoritärt styre. Och det är skrämmande hur snabbt vi har vant oss och hur lite någon protesterat.” Låt den sjunka in lite.

För visst har vissa restriktioner varit befogade men det senaste utnyttjandet av pandemilagen var inget annat än ett stort övertramp och en käftsmäll mot kulturbranschen och inte att förglömma, restaurangbranschen. Det är med andra ord ”nöjen” som regeringen konstant stoppar. Gud förbjude att människor, som bara lever ett liv mår bra och känner glädje i det enda livet. Men istället för att ta tag i det verkliga problemet (vårdproblemet)
så begränsar man återigen människors frihet, trots att de allra flesta gjort som man blivit tillsagd. Så låt människor som följt statens vädjan om att vaccinera sig få börja leva ett normalt liv igen. Nej, alla kan inte
gå på teater om man inför vaccinpass, men tillräckligt många kan gå så att teatern åtminstone överlever och när smittan dött ut och blivit som vilken annan influensa som helst så kan man öppna upp för resten.

Men tillbaka till mello som nu alltså går mot sitt andra år av studioversion. Det är ju såklart bättre än inget alls och förhoppningsvis ändå en bättre version än förra året då Oscar Zia nu axlar uppdraget som programledare genom alla deltävlingar. Den röda tråden som saknades förra året kan vi förhoppningsvis hitta i år igen och kanske kan vi ändå se fram emot en final med publik. Kanske har det hjälpt att kulturarbetare landet runt nu slagit näven i bordet mot regeringen istället för att knyta den i fickan. Låt oss hoppas att det hjälpt!

Jag säger i alla fall äntligen! Äntligen något att se fram emot i mörkret, när inte solen gör sitt.

För att komma till webbtidningsversionen tryck här.