KRÖNIKAN

Gunde Svan hade ett underhållningsprogram för 20 år sedan som hette ”Ingenting är omöjligt” där vi fick följa en persons försök på till synes omöjliga uppdrag med tanke på förutsättningar som gavs. Det går faktiskt att sammanfatta min fotbollskarriär på liknande sätt.

”Henne har du fått för dina synder”. Det har min mamma fått höra många gånger. Till mig har du aldrig kunnat säga ”det klarar du aldrig” eller var still.

2011 tog jag ett stort beslut: Jag startade en festival. Detta var ett beslut som förvånade min omgivning och som i värsta fall kunde leda till ekonomiska skulder och en misslyckad skolgång. Orsaken till att jag ville starta festivalen var dock större än rädslan för att misslyckas: Jag såg en värld av miljöförstöring, klimatförändringar och ohållbar livstil - En värld jag då ville förändra.

Att komma in i värmen efter en promenad i ösregn. Att träffa någon en längtat efter så mycket att det gjort ont. Att få träffa sitt nyfödda barn efter en smärtsam förlossning. Eller att springa uppför målrakan efter flera timmars kämpande i ett maratonlopp.

En del säger att de älskar staden. Är det möjligt att älska Karlskrona? När jag halv åtta på morgonen cyklar mot centrum för ännu en arbetsdag är jag tveksam, mycket tveksam. Den råa fuktiga motvinden skär genom märg och ben. Motvind och backigt upp och ned, typisk för Karlskrona.

Tidig morgon. Alla sover förutom jag. Julpappret prasslar när jag rullar ut det på bordet och lägger presenten däri. Efter några inslagna paket ser jag ett mönster. Shit, vad jag har köpt många böcker till mina nära och kära. Speciellt min bebis Theodore har en stor hög med fyrkantiga, platta paket. Böcker alltså. Är jag världens tråkigaste mamma?